Om en liten episod som hände eldsjälarna i Utvandrarnas väg när de var på väg till Älvsjömässan i Stockholm för många år sedan, med uppgift att marknadsföra föreningen och des medlemmar med vår broschyr.
Vi åkte med en fullastad Fordbuss lånad av Trädgårdsförvaltningen i Ronneby som även lånat ut gröna växter för att pryda montern på mässan. Glada som spelemän tankade vi Forden full med bensin i Backaryd och ställde kosan mot Stockholm.
Allt flöt på, vi pratade och milen försvann – vi var nästan framme i Södertälje. Vi hade en tid att passa för mässorna är noga med att allt material ska vara inkört till en viss tid så städgänget kan börja städa och snygga till inför öppningen nästa dag.
Då hände det som inte fick hända. Vi körde bensinslut på motorvägen innan Södertälje mitt i middagsrusningen. Bilar överallt. Vi hamnade olyckligtvis också nästan direkt på en viadukt med räcken på alla sidor. Vad gör vi? Att köra bensinslut på motorvägen – det är straffbart!
Min kvinnliga medsyndare blev kissenödig och för att komma ut på höger sida fanns bara en väg ut genom fönstret. Vi ringde till alla som vi kunde tänka oss att kunna köra ut soppa till oss men alla nekade och förklarade att det går inte att vända på motorvägen närmare än flera mil bort.
Här måste vi själva agera! Nöden har ingen lag, så jag letade upp en vattenkanna som vi hade med oss för att vattna våra växter när vi väl var framme och satt upp vår monter på mässan. Jag tog mod till mig och började lifta på motorvägen med vattenkannan i handen med förhoppning att någon skulle förbarma sig och ge mig lift.
Jag blev bönhörd nästan med det samma det kom en ung tjej och stannade. Hon hade förstått vårt dilemma och lovade köra in mig till Södertälje till någon mack så vi kunde fylla vår kanna. Väl framme och jag hade tankat i några liter bensin och försökt någorlunda täppa till hålen som en vattenkanna har. Då lovade min ängel som jag kallade min räddare, den snälla tjejen, att köra mig tillbaka till bussen, men hon sa samma sak som de räddningsföretagen som vi kontaktat innan: Det går inte att nå er position med mindre än att köra flera mil tillbaka. Men denna klarsynta ängel till tjej var väl bevandrad i omgivningen och visste att det fans en skogsväg som passerade motorvägen ganska nära den plats vi hade havererat på.
Färden gick bra vi nådde den plats som min ängel hade räknat ut men jag såg att strapatserna var inte över. För framför mig var en fantastisk backe som motorvägen var uppbyggd på och där långt uppe stod vår Ford och blinkade med varningsblinkersen på slagen. Jag tackade min räddare och försökte göra mig oskyldig fast hon bestämt påstod att hon inte skulle ha något betalt.
Jag ska aldrig glömma denna underbara tjej, det sista hon sa var nu väntar jag här nere så jag ser att du kommit upp till vägen utan att du spillt ut de dyrbara dropparna bensin i kannan. När jag väl kommit upp krypande på alla fyra med vattenkannan och dess innehåll i behåll vinkade jag ner till min levande ängel och hon kunde åka vidare. Problemen var inte slut däruppe var det viltstängsel och det var svårt hitta något ställe i nätet som jag kunde få igenom kannan och själv fick jag klättra över nätet. Nu skulle vi få i soppan i tanken och naturligt vis var tanklocket på den sidan ut mot den starka trafiken. Min vän fick stå och vinka för att jag inte skulle bli på körd under tankningen. Med bensin i tanken äntrade vi bussen som inte var så lätt med den placeringen.
De tankar som fanns i huvudet innan jag vågade trycka på starten, skulle den starta, var batteriet slut efter en timmes tid med påslagna varningsblinkers, skulle det vara tillräckligt med bensin m m.
Men allt slutade lyckligt vi nådde mässan i tid efter att tankat fullt.
Jan-Erik Ronneback, Backaryd